Abaka

Ur stammen växer en kvinnokropp fram – eller kanske är det hon som långsamt har förvandlats till bark. Hennes armar smälter in i grenarna, fingrarna sträcks ut som kvistar. Ansiktet är stilla, men det finns något i det – en blandning av uppgivenhet och evighet.

Hon är fast. Inte bunden, utan uppslukad. Kroppen och trädet delar samma ryggrad. Det som en gång var rörelse har blivit rot.

Högst upp sitter en stor falk. Den vakar. Vingarna är samlade, blicken skarp och oberörd. Den är fri där hon är fängslad. Den ser världen ovanifrån medan hon är dömd att bära den.