Sew

Skulpturen föreställer en man och en kvinna som sträcker sig mot ett äppleträd, deras kroppar spända av begär och desperation. Trädet reser sig högt över dem, nästan hånfullt, med sina frukter precis utom räckhåll. Runt stammen slingrar sig en orm – tyst, vaksam, väntande. Den gör inget dramatiskt utfall. Den bara finns där, som en ständig närvaro av frestelse och svek.

Deras händer är smutsiga, deras ansikten präglade av hunger och hopp. Men det som faller ner från trädet är inte näring, inte liv – utan avfall. Det som skulle symbolisera kunskap och upplysning har förvandlats till förnedring och lidande. Ju mer de sträcker sig, desto mer förnedras de.

Skulpturen skildrar inte bara frestelsen – den visar konsekvensen. Den visar hur människan gång på gång sträcker sig efter löften om lycka, makt eller sanning, men istället möts av tomhet och smärta. Ormen behöver inte ens attackera. Det räcker att den viskar. Resten gör människan själv.